Morgonmöte

Morgonmöte i stallet!
av Thorsten Ungsäter

Arabfullblodet Binett först ut på stallbacken intill Ängalyckan, frustande i det gråkalla morgondiset, tätt följd av shetlandsponnyn Linda, åldrig teaterprimadonna i ”världens bästa Pippi” , för att intaga frukost bestående av pellets, havrekross och ett fång hö.  Allt enligt de vanliga morgonrutinerna. Återstår bara utmockning av gödsel, påfyllning av vatten och något extra kvastdrag i sadelkammaren. Klockan är tidig morgon ”uthi Christmånaden december som haver 31 dagar i nådens år 2003. Dagen är 6 timmar och 11 minuter lång. Och solen löper i Stenbocken”.
Christmånad säger enligt Bondepraktikan: ”Nu vill jag leva i ljuvlighet. Och till slut slakta en oxe fet. Och vill jag nu mig varm hålla. Förhoppandes att överleva vintern den kalla”.

Det närmar sig jul. Bara en vecka till julafton. Tomten och alla gårdens vättar har ett evigt bestyr att få saker och ting på plats. Går i mina egna funderingar om barndomens jular på 1940– och 50– talet på Ungstorp i min hemsocken Djursdala.

När jag kommer in i stallet igen möter jag i halvskummet en kär gammal bekant som jag inte träffat på mycket länge. Kanske är det 20 år sedan sist? Men jag har hört henne/honom många gånger under åren. Hon lättar med tysta vingslag från stallboxens golv!

Blir skrämd! Flyger upp och hukar på bjälken över sadelkammaren. Först misstänker jag att det är en koltrast som förirrat sig in i stallet. Det hör till vanligheterna så här års. Lite havrekross och solrosfrö är nämligen mums för vinterns ”starar”, nötväckor, hackspettar, stenknäckar och trastar. Men en liten ”barlast” i klorna avslöjar hennes identitet! Jo, minsann det är en sparvuggla? Lite stressad flyger hon runt under takbjälkarna för att komma undan den nyfikne ornitologen.
I sin iver att komma ut ur stallet tappar hon sitt byte, alldeles framför fötterna på mig. En liten mus som fortfarande lever!
Sätter sig sedan på ett ledningsrör, utom räckhåll strax över mitt huvud. Med en bister min i de svavelgula ögonen betraktar hon mig. Fridstöraren som just stört henne under frukostmålet. Jag förkortar den halvskadade musens lidande och låter den ligga kvar på stallgolvet. Stänger försiktigt dörren för att hon, ugglan, inte ska rymma.

Jag måste ju låta mina barnbarn Vincent och Lorentz få träffa henne. Denna lilla sällsynta varelse i fågelvärlden. Efter några minuter är de nyfikna småkillarna på plats: Och jag har nöjet att berätta för dem om denna vår minsta uggla som nu glupskt åter kastat sig över ”frukoststeken”!  Helt obesvärad över vår närvaro!

Efter att ha intagit sin musfrukost lämnar hon nöjd stallet och parkerar sig helt ogenerat i ett av trädgårdens nakna körsbärsträd. Genast blir hon livligt uppvaktad av gårdens mesar som uttrycker sitt missnöje över hennes besök. Envist tjattrande, givetvis på behörigt avstånd, försöker de få henne att dra till skogs. De är väl medvetna om att hon gärna kan tänka sig ett extra skrovmål, om det bjuds?

Efter en lång stunds tråkningar finner hon det för gott och drar ner till grandungen bakom stallet, förföljd av hela revirets flockar av talgoxar, blåmesar och entitor!