Nattmöte

 

NATTMÖTE VID KRÖN
av Anders Gustafsson

DET ÄR EN GNISTRANDE KALL VINTERNATT. Vi huttrar där vi står på Sunds bro. Varför ska man plåga sig på det här viset? Svaret är att det är så vackert här vid Krön. Fullmånen har nyss gått upp i öster och den lyser upp alltmer av det snötäckta landskapet. Skuggorna från de fåtaliga träden vid strandkanten faller långt ut över den igenfrusna sjön. Endast i omedelbar anslutning till bron är det fortfarande öppet vatten. En svag krusning skapar månglitter över den kolsvarta ytan. Är det en nordlig vindil som drar genom broöppningen eller är det möjligen en utter, som är i rörelse?  Möjligheten att få se vårt charmerande landskapsdjur är störst nattetid och detta faktum är den egentliga orsaken till att vi nu offrar både sängvärme och nattsömn. I stället står vi här med öronen spetsade och ögonen på skaft.

TIDIGARE UNDER KVÄLLEN har telefonen ringt med beskedet att två uttrar varit synliga på isen söder om bron. Det skulle ha varit ett större och ett mindre djur. Beteendet hade tytt på en hona med unge. Säkerligen finns uttrarna kvar här någonstans, kanske dolda i vintervassen eller i de mörka skuggorna. Kikaren känns kall mot näsroten och ögonen börjar rinna. Svagt kan jag skönja spåren över isen. De sträcker sig från den svarta vaken bort mot strandkanten där de slutar vid ett litet runt hål, lagom stort för att tillåta en utterkropp att ta sig ner till ett skafferi fyllt av lakar, abborrar och andra läckerheter. Att fånga dem är ingen konst för en utter. Med simhud mellan tårna och med den långa svansen som både motor och styråra går utterns jakter över sjöbottnen snabbt. Så länge det finns minsta tillstymmelse till öppet vatten håller sig utterhonan kvar i sitt hemrevir. Hannen däremot avpatrullerar ett område, som kan vara flera mil långt. För honom gäller det att ha fullständig koll på alla grannar, vänner såväl som fiender.

HÄR VID SUND HAR uttern hållit sig kvar under åtskilliga decennier, kanske sekler. Närheten till fiskarna, grodorna och kräftorna har betytt mera än risken att fastna i ett fiskegarn eller att förvandlas till ett pälsverk genom en jägares mordlust. Sedan 1968 är uttern helt fredad, men vad hjälper det mot alla gifter, som den mänskliga civilisationen är så frikostig med. Sedan 2002 har ändå utterpopulationen visat på en uppåtgående trend i Stångåns vattensystem. Ett tiotal utterhonor har under senare år föryngrat sig inom Vimmery kommuns gränser. Sjön Krön med omgivande vattendrag är ett mycket betydelsefullt reproduktionscentrum för vårt, än så länge, rätt sparsamt förekommande landskapsdjur.

JAG RIKTAR KIKAREN rakt söderut. En liten suddig mörk fläck avtecknar sig mot den månupplysta isen. Fläcken blir allt större och tydligare. Här kommer den! Belöningen för lång och trogen tjänst vid broräcket! Snart kan jag se utterhonan tydligt. Kroppen rör sig med en guppande stil rakt mot oss. Hon är nära nu. Vi håller andan. Ser hon oss inte? Strax framför oss, nedanför vägbanken, viker hon av. Så försvinner hon bakom en snöklädd sten – och är borta!

KYLAN, SOM VI INTE har känt på en stund, gör sig åter påmind. Men inombord känns det varmt. Tänk att uttern ändå finns här alldeles i vår närhet, kanske i ett gryt tillsammans med en halvårsgammal unge. Det verkar finnas hopp om nya uttermöten i framtiden. Men vi människor måste ta vårt ansvar i Guds skapelse. Kanske ett medlemskap i Sevedebygdens Naturskyddsförening kan underlätta.